Gävle, minnen om musförföljelsen....
Äntligen. äntligen har jag lite tid att sitta ner och skriva, bara få rensa hjärnan lite, för det har varit lite för fullt upp sista tiden här med diverse saker som skall fixas osv.
I helgen var vi Bluesbandet i Gävle och spelade på Folkets hus och det var verkligen toppen....jättekul !
Allt gick så bra och responsen från publiken var på topp. Så jag känner mig rätt så nöjd...
Men, men, det tar lite tid för mig att varva ner då man kommer hem på söndagseftermiddagen. Det blir liksom en "tomhetskänsla" som är jättesvår att förklara, en tysthet liksom....
Eftersom vår pianist Lennart har blivit en mycket stolt pappa nu till en liten flicka, så kunde han förståss inte vara med oss på spelningen. Jag längtar verkligen tills jag får se deras underverk.......
Men istället hade vi med oss Olle från Wammas tiden och det funkade jättebra och kul hade vi...
Herregud, när jag tänker på alla spelningar jag har varit ute på under årens lopp...jag ångrar idag att jag inte har skrivit dagbok över alla tokigheter för man glömmer lätt.
Så på hemvägen från Gävle så satt vi och pratade om gamla minnen, då vi reste landet runt och spelade.
En gång, för att göra historien kort.....
där vi bodde då förut, så hade vi råttinvation i vårt hem. Möss, möss överallt och jag är livrädd för möss.
En gång satt jag orörlig på kökssoffan i timmar och tittade på en mus som korsade köksgolvet och slirade runt där och hade kul och jag var jätterädd.....
En gång låg det en mus i min sko då jag stoppade ner foten och jag skrek av skräck och samtidigt som jag slängde av mig skorna så ryckt jag åt mig koftan, det var kallt ute och jag ville ut, ut, ut........ur huset.
Men i koftärmen så var det en mus, tro det eller ej, men det var det...och hur jag fick av mig koftan,det kommer jag inte riktigt ihåg....
Ja, jag kände mig musförföljd i mitt eget hem länge och jag funderade på att flytta ett tag.
En anna gång då jag skulle gå och lägga mig och jag bara skulle rätta till kudden, ja, då låg där rosa musbarn, det var fruktansvärt...
Men en kväll då jag kom hem, så ropade min man upp mig till sovrummet, aha, va ska det bli nu. tänkte jag...
Men när jag kom upp, så låg han där med en liten kissekatt bredvid sig ...
- Jag har skaffat den här, så vi blir musfri i huset, men, men, den här katten skall få bo nere hos hönsen, han måste bli en utekatt, så jag klarar av allergin...
Så vi gick ut och ner med kattungen till hönsen och stängde in honom där.
Men inte kunde vi slappna av inte, vi bara låg och tänkte på den lilla kissekatten som låg där nere och var rädd och kanske frös och skakade av skräck bland hönorna.
Så vi sprang upp, ut och ner till hönshuset, varje halvtimma för att se om katten mådde bra.
Till slut så låg den hos oss i sängen....och mössen försvann och katta blev fet......
Men under den här värsta mustiden hemma hos oss, så skulle vi iväg till Karlstad och spela en gång.
Och på en scenpub i Karlstad där jag stod och gapade i full hals så stoppade jag ner handen i min långrock....
Jag fick jag en chock..för nånting konstigt kändes däri och jag trodde att det var en död mus.
Jag skrek och slet av mig kläderna och toksprang av scenen och ut....
Grabbarna och publiken tittade chockade på mig........men det var ingen död mus visade det sig utan ett par vanliga nylonstrumpor, vad dom nu gjorde i min ficka...Nåväl.....
Och Inte nog med det....samma natt, då vi skulle övernatta på en camping, i en stuga där och vi hade lagt oss.
Så kände vi att det luktade skunk därinne. Vi klev upp och letade och undrade vad i fridens namn det var för äckligt som stank och var någonstans. kuddaR, täcken, madrasser vändes på och till slut så vändes min madrass och naturligtvis så låg där en död,rutten, tillplattad mus.....
Jag bara skrek.....Gonatt....
Varför...
Har varit ute på en riktig långpromenad och försökt att rensa hjärnan.....
Ja, bara rensa hjärnan från allt, försöka åtminstonde och jag tycker det är så skönt att gå själv.
Att kunna gå ensam och fundera och gå i den takt jag själv vill och bara ägna den här tiden till mig själv, det är skönt.....
I bakhuvudet finns ändock tankarna som går till denna lilla Engla, som bragts om livet......
Det är så fruktansvärt och jag frågar mig hela tiden, som så många andra, att varför, varför...
Igår kväll då vi tände ljuset i fönstret, många med oss, så blev stämningen lite mer dämpad och vi, var för sig, blev lite tystare än vanligt trots att vi hade ett trevligt födelsedagskalas med släkten hemma.
Ja, det är oundvikligt att inte tänka på det här.....
Jag vill i alla fall hoppas att all den här energin, tankarna, tröst eller vad jag skall kalla det för, från oss alla som tände ljusen igår eller bara tänkte på henne, att det nådde fram någonstans, där bortom tid och rum.
Ja, man blir så sorgsen........och hur än man vrider och vänder på detta hemska, varför sånt här kan ske, så får vi inget svar på det.......Så nu avslutar jag det här.....för det finns inga mer ord....
Gokväll...
Inredning,kompostering o hjärnsläpp....
Jag hade tänkt mig en skön avkopplande lördag med en låååång sovmorgon till att börja med.
Men jag vaknade redan vid sju av kaffedoftens härliga arom då min man var uppe med tuppen och höll på att packa, hjälp säger jag då... Allt för byn gänget skulle åka upp till Lycksele tidigt, så allt stök kring detta gjorde att min trötthet försvann och jag blev pigg som bara den.....
När jag blev ensam och det var fritt fram att släppa ut fantasin, så började jag på att inreda i mitt nytapetserade blåa kök.
Jag spikade upp lite tavlor och flyttade runt lite krukor, blommor, vaser och en massa tjorv här och var och alla dessa stenar som jag samlat på mig då jag har varit på semester.
Ja, jag älskar nämligen stenar och dom ligger lite här och var i huset. Men jag har så svårt att bestämma mig vart allt skall stå och jag vill att det skall se harmoniskt ut och fint.. Men efter nåt tag så blev jag rätt så nöjd i alla fall så nu är det mycket grönt och blått i vårt kök..
Kompostering, detta ord har jag nu hört i några dagar från min äldsta dotter Hanna. Hon har pratat varmt om detta då hon sagt - mamma nu har jag köpt en "komposteringsanordning" på Granngården. Och den skall visst vara såååå bra, så nu ska jag börja på att kompostera. För det här går inte längre med sophanteringen.... vi fyller ju en hel jädrans soptunna på en vecka......
Efter en god middag hos Hanna igår så frågade jag var hon hade denna fantastiska "kompostgrej" jag vill ju se den?
- Öh, i bilen står den, fortfarande... !
- I bilen !!?? men du kan väl inte kompostera i bilen ?
- Nä, det är klart, (dumgök), men för att börja med komposteringen så måste jag först fylla botten med GRENAR !!!
- Jaha ?
- Jovisst och för bara någon dag sedan var nästan all snö borta och nu, ja du ser ju, nu är det ju fullt av snö
och VAR HITTAR JAG GRENAR NU !!!???
- Jamen, se dig omkring min dotter, du har vidder av skog runt omkring dig, det är både tallar, granar, björkar och allt vad det är som finns ute i vår herres hage, så grenar hittar du säkert så du kan påbörja din kompostering....
Öhöhöhöhöh......fasiken också morsan, du har rätt........ Hjärnsläpp eller !!!! hi, hi.....(nu får jag säkert igen....)
Jag håller också på med sophantering, och så har jag en "kasa" bakom häcken...men jag ska införskaffa en riktig kompostgrej...
Innan jag började med denna sopsortering så stod man ju där vid sorteringen (vad fasen heter det..nåväl..) och skämdes med ett högrött ansikte då man hade med sig en massa kassar med en massa läskiga och äckliga förpackningar som man lagt i en enda röra. Men jag tröstade mig med att jag har ändock tagit mig hit med gegget. Och alla dessa öl och vinflaskkor som man samlat på sig månadsvis som jag stoppat undan nere i källaren och stängt in i ett rum som vi inte använder till nåt särskilt och rätt som det är har det varit överfullt.
Och då man har ryckt åt sig nån kasse från detta läskiga rum och tanken slagit mig, herregud har vi fått i oss allt detta. Ja, det kanske inte är så konstigt att man har bukhäng.....hi,hi
Nej, så en lördag tog jag mod till mig och tog några säckar in på affären och pantade, det tog en stund och pengar blev det, till lite mjölk och så och även så skänkte jag en slant till behövande....Sen bar det iväg till insamlingen med 3 stora sopsäckar full med diverse flaskor och krossat porslin och jag hoppades då att ingen skulle komma och se bedrövelsen. Vad ska folk tro ? Vilken slarver eller....
Men icke sa nicke, folk kom det och jag var inte ensam om detta fenomen såg jag.
Alla har ju jättemycket skräp, nja, inte dessa ordentliga "tanter" förståss, de är så ordentliga med sina väl urdiskade flaskor och burkar som blänker som bara den... Så jag tänkte, jag vill också bli så där ordentlig, så när vi for på Ikea sist, så inhandlade jag låder för sopsortering. Och det fungerar så bra....jag håller på att bli som dessa ordentliga tanter nu....
Fast jag har slarvat en gång, då jag inte hade fyllt upp soptunnan och man betalar ju en bra slant för sophämtning så jag tog bara och knöt ihop hela skiten istället och fyllde upp tunnan. Jag kände mig lat.... Usch och fy för mig....
Nej nog om detta nu.....
Nej nu ska jag sätta mig ner och lyssna och ta ut lite låtar för vi har lite spelningar på gång nu och det känns jätteroligt....Blueshälsningar från Berit....och ha en skön söndag...
Vin, 88 år och de grå och vuxen.....
Hej !
Häromdagen hade vi familjemiddag då min kära svärmor fyllde 88 år..
Ja tänk, 88 år, och hon är så vacker..
Ja, hon är så fin med alla dess rynkor i ansiktet...
Men ändå så har vi kvinnor liksom så svårt att ändå acceptera det här med åldrandet med sans och även om jag känner mig så klok..och lugn inför det, så finns den där "inte" acceptationen i maggropen. Jag tycker att åren går så fort, barnen är stora, ingen som kryper upp i min famn längre och somnar i min famn. Utan nu är det jag som kryper upp i min mans famn och vill ha tröst ibland och jag säger, HJÄLP....MÄ...(på svenska hjälp mig)... är jag verkligen vuxen nu ? Nä, jag tror inte det får jag till svar......
Skämt å sido....
Nej, släpp de gråa fria som obönhörligen sticker ut genom hårbotten, vita och grova som tallbarr, som liksom skrattar åt mig och säger - att här kommer vi upp igen Berit. Och där står jag på toaletten i ljusets sken och tittar och försöker dra bort.
Men tyvärr blir de bara fler och fler.
Eller när jag står där i badkaret och "vågar" mig på en posering naken framför spegeln och jag tittar på mig uppifrån och ner och kan konstatera och trösta mig själv med att säga mummlande, - Nåja, jag har ju fött tre barn och nån särskild extremt sportig typ är jag inte, så man kan inte förvänta sig för mycket så jag får ju vara nöjd med det jag ser......eller då jag har smygprövat dotterns stringtrosor, bara för att kolla hur jag ser ut och inser att nja, det här är inget för mig......utan hålla mig till de vanliga traditionella.
Den värsta chocken var väl då jag prövade min mans snickarbyxor och han är ju lång och reslig. Men jag ville testa byxorna ifall jag ska köpa några. Förståss var bena på tok för långa till mina pygmè ben men konstigt nog så kändes dom rätt så okej i midjan. Hjälp mä....säger jag igen, fniss...
Min mamma köpte mig ett par rediga korsettbyxor en gång, vita. - De hännan ha ja skicke efter i Wästgötakatalogen å dom var för liten. Men dom kanske passar åt dig och det är ju bra att ha när du ska vara fin, för de hännan dra in magan ordentligt. Tack snälla mamma sa jag, snällt men helförbannad.......
Nåväl...
Men det här med utssendet och allt är ganska intressant faktiskt.
Så fort det inte handlar om en själv, så kan man ge mycket kloka råd och ha uppfattningar till andra om deras utseende. Och man t e x kan säga så här om nån klagar över gråa hår eller hängbuk....-Nämen herregud, inte gör det nåt att du börjar bli så grå, låt det växa ut, för det är ju så jobbigt att färga om håret stup i kvarten.
Eller - Nämen herregud, inte gör det nåt att du har gått upp några kilon och att magen sväller ut extra mycket osv osv.....tänk på om du blir sjuk, då måste man ha nåt att ta av....Och jag ljuger inte, jag tycker oftast att alla är så fina men man är hårdast mot sig själv.....
Och själv så står man där på affären kanske nån dag efter på affärn och kollar vilken hårfärg man skall ta den här gången nu då till håret eller att man har handlat upp några 100 lappar på tidningar om olika bantningsrecept och drömmer om att man skall vara trådsmal, helst till midsommar...
Men jag kommer nog antagligen se ut som vanligt till midsommar. Och jag kommer att stryka omkring där ute i trädgården i mina boxershorts och svarta bh i sommarvärmen och få panik när man får oväntad främmande när man ligger där i solstolen, svettig och illröd utsvällande.
Då brukar det dyka upp nån som man inte väntat, kanske nån snygging och jag försöker att smidigt ta mig upp ur stolen och febrilt leta efter nå kläder som ligger inne i huset någonstans. Och jag liksom får backa hela tiden, för att inte visa mina skavanker. Helst av allt skulle man ju vilja skrika rakt ut och tokspringa in...
Jag vet...eftersom jag har råkat ut för det...en gång kom det en man, rätt så snygg som jag inte sett på ett tag och så ett besök av en hund...
När jag fick besök av en hund stod jag på huk och bökade i jorden, rätt som det var så är det något som trycks upp bak i baken och sniffar. Jag trodde jag skulle svimma då jag vände mig om, där stod en hund, med tungan hängande ut och tittade på mig. Gud vad jag sprang in....fort....
Nej man skall vara nöjd med sig själv faktiskt.
Tänk när man tittar i alla dessa tidningar på dessa vackra stjärnor som egentligen är kanske uppemot 70 år och ser ut som 30 år, på långt håll......
Det är sorgligt på nåt sätt, för vissa kan se rent hemska ut....
En del får ju så breda munnar och eller en helt rynkfri, åtstramad hud att de inte kan skratta normalt.
Även om dessa ser yngre ut, så ser man i ögonen och på händerna att de inte är så purunga som de vill vara...
Men visst, visst vore det väl kul att liksom försöka "fördröja" sitt åldrande, kanske ett snitt här och var, men till vilken nytta ? Jag skulle förmodligen aldrig våga och inte vilja heller.
Men det finns ju skönhetsoperationer som är nödvändiga att göra....
Nåväl, nog om detta nu....vill bara säga att jag är rätt nöjd med mig själv ändå med mina skavanker....
Vin ja, rött vin ska visst vara bra för hälsan och expterterna säger att ett glas om dan är bra för hjärtat, så det var ju positivt...
Men en del kan ju missuppfatta det här med ett glas vin då en vän berättade för mig om en som
plötsligt köpt hem en låda med vin och glad i hågen satte i sig glas på glas....
Det var ju så nyttigt för "kroppen", sa han. Jovisst var det nyttigt med ett glas, och inte tio glas...hm....
Ja, en del tar tillfället i akt på en gång....
Nej nu vankas det kaffe snart......skönt med rast nu en sån här grå dag och som min arbetskamrat nyss sa - man jävel äta ihjäl sig en sån här dag......
Hej då....
Vårkänslor, tupp och en ny tand...
Kuckeliku......ja, jag har haft lite torka i skrivandet, men jag har haft så mycket att göra och det spritter i hela kroppen nu, vårkänslorna är på topp med andra ord. Jag känner mig som en riktig "tupphöna" eller nåt sånt..
Jag har ju haft höns tidigare i många år och det var så häftigt då man skulle släppa ut dem för första gången efter en lång vinter i hönshuset. Då kände jag att nu är det vår......
Det är härliga minnen då jag minns att först så tittade tuppen försiktigt och nyfiket ut genom luckan och det var oftast alltid tuppen som gick först och kollade in läget i sin nyvanda miljö. Sen när det inte verkade vara någon fara så spratt tuppen ut i högsta hugg och hönorna efter. Tuppen gal och skrek och hönsen efter med utbredda vingar så det kunde vara ett otroligt kacklande där ute.... Och efter ett tag då tuppen började känna sig riktigt trygg burrade han upp sig och toksprang efter hönsen och satte på var och varannan i högsta hugg. Ja, stackars hönor, men så är det ju i hönsens värld. Och sen så blev det små söta kycklingar till slut om man hade tur...
En del av "gammhönsen" så kallade surhönorna kunde ligga i veckovis på sina ägg. De låg där och ruvade med stora ögon, tjurig, elak och man fick inte störa. Men äggen surnade ju till slut så de var ju bara till att kasta bort dem...
Jag fick den stora äran att en gång få vara med och bevittna en äggförlossningen. Det var fantastiskt att se hur den lilla kycklingen kämpade sig ut till slut....och jättesöta är dom...
Jag hade en liten kyckling en gång som hette "lillemannen" och han hade knappt några fjädrar och aldrig fick han några heller. Och han var mycket speciell förståss och inte levde han så länge heller. Jag hade honom i en låda där han gick fram och tillbaka och pickade på, men trots fjäderlösheten så verkade han ändock må bra i sin lilla värld....
En tupp hade vi också som hette Kalle. Han var en liten rödvit knubbig, vacker, klok och stridslysten tupp som var otroligt tam. Våra höns fick gå ute i det fria då och när man hade dörren öppen så hoppade han in och gick raka vägen in i köket där han stod och hoppade upp mot kylskåpet. Han visste att där fanns det gott i gott...och gott i gott fick han i stora lass.
Ostkrokar var hans farvorit så han var lik mig i den bemärkelsen. ..
En gång fick han ha dockkläder på sig då han blev skjutsat i dockvagen av Emma som en liten bäbis. Och tuppen tyckte att det var kul....
Nog om detta nu....
Köket är på god väg att bli färdigt nu, det ska upp lite nya bänkar och så är det tapetseringen kvar och det blev jättefint med det nya klickgolvet i grått.
Jag har i alla fall omsatt lite örtkryddor också som står på köksfönstret nu och som förhoppningsvis kommer att växa till sig så att jag kan anlägga den där vackra örtaträdgården i sommar.
Ja, det är mycket man vill göra i sommar men jag har bestämt mig för att åtminstonde försöka tänka realistiskt och göra en sak riktigt i alla fall...
Ganska morgonpigg känner jag mig faktiskt så härommorgonen gick jag upp jättetidigt och tänkte chocka mina väldigt extrema morgonpigga arbetskamrater, som brukar infinna sig på jobbet extremt tidigt. Så jag tänkte att nu jävlar ska här visas att jag också kan.....Så jag knatade till jobbet men jag kände mig lite för trött egentligen och jag kan ju vara lite småsur ibland och lättantändlig så mina arbetskamrater tycker nog att jag skall komma den vanliga tiden och låta dom vara ifred med sina invanda rutiner på morgonen, vad dom nu menar med det...hi,hi
Nog om detta nu.....
.
Nu kan jag le igen för jag har en ny blänkande, vit fin tand och det är så härligt att le igen utan att behöva skämmas över en ful tand i munnen. Jag skulle ha gjort det här för länge sedan, men min tandläkarskräck har satt stopp för detta...under en väldigt lång tid....
Nåväl, jag befann mig hos tandläkaren tidigt på morgonen och tårarna började rinna innan jag ens hunnit satt mig tillrätta i undersökningsstolen.
Under tiden jag fick bedövningssalvan så hade jag hunnit med tusen frågor om ifall det gör ont och hur länge det skulle ta att dra ut tanden och plötsligt så hade jag hunnit fått bedövningsspruta också, utan att märka det.
Sen så fortsatte jag att svammla och skaka och det kändes som om jag höll på att svimma eftersom jag inte andades normalt och vips så fick jag titta upp. Och då fick jag se en röd ful konstig rot mellan tandläkarens pekfinger och tumme.
Och jag hade inte känt någonting och jag grät och var tacksam över att det gått så fort och att tanden var ute och jag kände mig så duktig. Jag t o m sa til min tandläkare att jag älskade henne...
Förstår ni att jag är glad....
Hej då... nu är det slut på fikarasten...
