beritdolores

Kuckeliku......ja, jag har haft lite torka i skrivandet, men jag har haft så mycket att göra och det spritter i hela kroppen nu, vårkänslorna är på topp med andra ord. Jag känner mig som en riktig "tupphöna" eller nåt sånt..
Jag har ju haft höns tidigare i många år och det var så häftigt då man skulle släppa ut dem för första gången efter en lång vinter i hönshuset. Då kände jag att nu är det vår......
Det är härliga minnen då jag minns att först så tittade tuppen försiktigt och nyfiket ut genom luckan och det var oftast alltid tuppen som gick först och kollade in läget i sin nyvanda miljö.  Sen när det inte verkade vara någon fara så spratt tuppen ut i högsta hugg och hönorna efter. Tuppen gal och skrek och  hönsen efter med utbredda vingar så det kunde vara ett otroligt kacklande där ute.... Och efter ett tag då tuppen började känna sig riktigt trygg burrade han upp sig och toksprang efter hönsen och satte på var och varannan i högsta hugg. Ja, stackars hönor, men så är det ju i hönsens värld. Och sen så blev det små söta kycklingar till slut om man hade tur...
En del av "gammhönsen" så kallade surhönorna kunde ligga i veckovis på sina ägg. De låg där och ruvade med stora ögon, tjurig, elak och man fick inte störa. Men äggen surnade ju till slut så de var ju bara till att kasta bort dem...
Jag fick den stora äran att  en gång få vara med och bevittna en äggförlossningen. Det var fantastiskt att se hur  den lilla kycklingen kämpade sig ut till slut....och jättesöta är dom...
Jag hade en liten kyckling en gång som hette "lillemannen" och han hade knappt några fjädrar och aldrig fick han några heller. Och han var mycket speciell förståss och inte levde han så länge heller. Jag hade honom i  en låda där han gick fram och tillbaka och pickade på, men trots fjäderlösheten så verkade han ändock må bra i sin lilla värld....
En tupp hade vi också som hette Kalle. Han var en liten rödvit knubbig, vacker, klok och stridslysten tupp som var otroligt tam.  Våra höns fick gå ute i det fria då och när man  hade dörren öppen så hoppade han in och gick raka vägen in i köket där han stod och hoppade upp mot kylskåpet. Han visste att där fanns det gott i gott...och gott i gott fick han i stora lass.
Ostkrokar var hans farvorit så han var lik mig i den bemärkelsen. ..
En gång fick han ha dockkläder på sig  då han  blev skjutsat i dockvagen av Emma som en liten bäbis. Och tuppen tyckte att det var kul....
Nog om detta nu....

Köket är på god väg att bli färdigt nu, det ska upp lite nya bänkar och så är det tapetseringen kvar och det blev jättefint med det nya klickgolvet i grått.
Jag har i alla fall omsatt lite örtkryddor också som står på köksfönstret nu och som förhoppningsvis kommer att växa till sig så att jag kan anlägga den där vackra örtaträdgården i sommar.
Ja, det är mycket man vill göra i sommar men jag har bestämt mig för att åtminstonde försöka tänka realistiskt och göra en sak riktigt i alla fall...

Ganska morgonpigg känner jag mig faktiskt så härommorgonen gick jag upp jättetidigt och tänkte chocka mina  väldigt extrema morgonpigga arbetskamrater, som brukar infinna sig på jobbet extremt tidigt.  Så jag tänkte att nu jävlar ska här visas att jag också kan.....Så jag knatade till jobbet men jag kände mig lite för trött egentligen och jag kan ju vara lite småsur ibland och lättantändlig så mina arbetskamrater tycker nog att jag skall komma den vanliga tiden och låta dom vara ifred med sina invanda rutiner på morgonen, vad dom nu menar med det...hi,hi
Nog om detta nu.....
.
Nu kan jag le igen för jag har en ny blänkande, vit fin tand och det är så härligt att le igen utan att behöva skämmas över en ful tand i munnen.  Jag skulle ha gjort det här för länge sedan, men min tandläkarskräck har satt stopp för detta...under en väldigt lång tid....
Nåväl, jag befann mig hos tandläkaren tidigt på morgonen och tårarna började rinna innan jag ens hunnit satt mig tillrätta i undersökningsstolen.
Under tiden jag fick bedövningssalvan så hade jag hunnit med tusen frågor om ifall det gör ont och hur länge det skulle ta att dra ut tanden och plötsligt så hade jag hunnit fått bedövningsspruta också, utan att märka det.  
Sen så fortsatte jag att svammla och skaka och det kändes som om jag höll på att svimma eftersom jag inte andades normalt och vips så fick jag titta upp. Och då fick jag se en röd ful konstig rot mellan tandläkarens pekfinger och tumme. 
Och jag hade inte känt någonting och jag grät och var tacksam över att det gått så fort och att tanden var ute och jag kände mig så duktig. Jag t o m sa til min tandläkare att jag älskade henne...
Förstår ni att jag är glad....
Hej då... nu är det slut på fikarasten...