beritdolores

Tre veckor hade gått sen jag träffade Bosse, en mycket lång tid tycker jag.......och äntligen skulle vi ses igen...
Jag satt på bussen mot Odenplan och funderade. 
Är min man sig lik, kommer han att känna igen mig och kommer jag att känna igen honom, har han blivit mager av en kanske för dålig kosthållning, eller har hans mage blivit trind av för mycket pubbesök eller är han blek, frusen och ensam.... 
Tankarna och oron gick i ett runt i mitt huvud.....
Bussen stannade slutligen vid Odenplan, jag klev ur och plötsligt tyckte jag mig skymta en välbekant figur i mörk skinnjacka komma gående på trottoaren emot mig.

Solen bländade mig, jag höll för handen för att försöka urskilja denna man som kom gående. 
Mitt hjärta klappade, var det verkligen min  Bosse.....Ja, det var det, jag sprang emot honom med lätta ben och hoppade fullkomligen upp i hans famn......han stånkade....

När jag tittade in i hans ögon så blev  jag stel som en pinne, jag slet mig ur hans famn... 
Ahhh, skönt tyckte Bosse, ryggen, ryggen.....
Vad hade hänt,  (hade han gått och blivit transvestit  nu...)
-  Mä, harru målerä kring öga........bosse...
 - Vadå ? det är väl lite smink kvar, som inte har gått bort sen jag blev sminkad för showen...
-  hm.....
Gonatt...